Sjukdomen.
Nu har jag hostat så det inte finns någonstans på kroppen jag inte har träningsvärk. Jag har ont i de allra känsligaste delarna på halsen, ni vet de som när man vrider konstigt på huvudet ibland så det känns som att "nu gick halspulsådern av". Jag pimplar honungste till förbannelse, tvingar i mig mat och bara önskar att det kunde bli bättre nån jävla gång. Jag tänker att "hoppas att jag aldrig får någon sådan livshotande sjukdom som får mig att må sämre". För detta är så jäkla jobbigt att jag Aldrig, Aldrig, ALDRIG vill må sämre. Jag fullkomligt lider, och sänder ut ALL kärlek jag kan till de som har det värre. Jag verkligen avundas deras kraft att kämpa, en själv vill bara lägga sig ner och dö liksom, och vad har jag? Lite hosta. Så himla skevt.
Helgen i Sundsvall var iallafall mysig, har gosat med hundar, bakat lussebullar och klätt ut mig till Indian.
Vi har pratat om livet, sådär som man gör när man inte träffat frugan på ett par månader.
Jag kan knappt vänta tills terminen är slut så jag kan börja leva "på riktigt" :)
