Ett avgörande ögonblick

Ibland funderar jag på tillfällen som kunde slutat så mycket sämre än vad de gjorde. På tillfällen man kanske blivit räddad. Där man tagit en annan väg och sluppit något jobbigt. Ibland är man lyckligt ovetandes om vad man missade, och ibland känner man obehaget när man vet att: detdär, kunde varit jag. 
 
Ett tillfälle jag ofta tänker på är när jag för några år sen, en lugn men ganska berusad kväll med en vän. Vi hade varit på utbytesstudenternas tisdagsfest och slog följe med en väääääldigt ytlig bekant på väg hem från krogen. Sista biten till mitt dåvarande boende var inte den mysigaste och vi skulle skiljas åt precis när den jobbigaste biten började. Den biten då jag alltid gick mitt i vägen för att ingen skulle kunna attackera mig från buskarna. Den biten som oftast gjorde att jag undvek att följa med ut på stan eftersom bussarna slutade gå så tidigt. 
Men denna iskalla Januarikväll så blev jag erbjuden sovplats. Denna manliga, ytligt bekanta erbjöd mig sovplats. Skepsisen svävade i luften, jag liksom kände hur jag bara ville tacka ja till att slippa gå ensam på den mörka vägen upp till Brickebacken, men samtidigt så visste jag inte om denna man var mer pålitlig. Inviten var ju i all välmening, han ville inte att jag som tjej skulle gå alldeles ensam i den extrema kylan och hotfulla mörkret, när jag kunde sova tryggt på hans soffa. - Jomentjena!
Men det var ändå något i denhär killen som var annorlunda, och jag ville verkligen inte gå själv. Så jag tackade Ja, för jag gillar att tro på folk och egentligen var väl somsagt varken den ena situationen mer utsatt än den andra, så då kunde jag likagärna chansa på denhär ändå väldigt trevliga karln. Jag förkunnade att jag gjorde det bara för trygghetens skull, och jag hade pojkvän, så han skulle inte få för sig något.

Och trots att jag låg och frös på hans soffa (för hoppsan!, "jag hade visst inget gästtäcke") och ville springa hem till värmen i min säng (Fast äsch, vemfan skämtar jag med? Mitt rum på Brickbacken var det kallaste i mannaminne), så är jag alltid lika tacksam när jag tänker på denna kille än idag. För att jag fick sova fredad (om än nedkyld) på hans soffa. Lyckligt ovetandes om vad som kanske attackerat mig från det mörker jag annars hade behövt gå igenom. Så otroligt tacksam jag är idag, för i mina ögon har han likagärna räddat mitt liv. 
0 kommentarer