Om livet

När jag gick gymnasiet så var jag väldigt skoltrött, att jag dessutom gick om ett år gjorde inte saken bättre. Att jag överhuvudtaget tog mig igenom utan ett enda IG i slutbetyg är jag fortfarande förbryllad över. MEN tacksam, att jag orkade slita med allt. Oändligt tacksam för att jag kämpade, för när jag tänker tillbaka, så vill jag aldrig må så uselt som jag gjorde då.

Härifrån finns det alltså två saker som påverkat den jag är idag. Nummer 1 är ett av svaren på frågan hur jag kan vara så dum i huvudet att jag frivilligt pendlar 18mil om dagen. Att övningsköra var det enda som fick mig att må bra, för huvudet var helt inne i bilkörningen. Jag glömde allt om ensamheten och tröttman (och dumma pojkar). Den terapeutiska effekten känner jag än idag, 7 år senare, varje gång jag kör bil (Förutom när jag kör genom Örebro, men det är ju en historia för sig). Kanske därför pappa alltid sagt att jag borde köra lastbil/buss/taxi?

 
Nummer 2 var rädslan att jag kanske aldrig skulle orka med jobb/skola igen.
När jag började på universitetet första gången så var det så otroligt skönt att inte gå till skolan varje dag, jag fick ny energi, men det dög inte. Så jag hoppade av drog till Frankrike, och trots att jag bara gick i skolan mellan 9-12 om dagarna så var jag så otroligt trött mot torsdagen och var helt slut och stängde in mig på helgen. När jag sen började jobba i hemtjänsten när jag kom hem så blev jag trött efter två veckor på schema och jag räknade dagarna tills jag fick sluta, men ville ju ändå ha jobb, så jag körde på schema från Juni till Oktober. Sen sa jag ifrån och började på timmar, kommer ihåg hur nästan alla kollegor påpekade hur mycket piggare jag kändes när jag kom in på timmar. När jag sommaren efter körde på ett halvt (!) schema (4 veckor) igen så var jag helt slut efter första veckan, och dom kvarvarande 3 veckorna var nog dom längsta någonsin. Här började jag på allvar fundera på om jag NÅGONSIN skulle orka ha ett heltidsjobb. Jag hade ju inte orkat med en hel vecka sen jag var 15 (eller ja, orkade gjorde jag ju på något sätt, har inte skolkat sedan gymnasiet). Tillochmed vissa av veckorna på timmar var riktigt hemska och alltså, att jobba 7-16 var fördjävligt även om det bara var det enda passet på hela veckan. Faktum är att ALLA dagar som var längre än 7-13 kändes som ett oändligt maraton.

Men nu känns det okej, jag vet att hemtjänsten är fördjävligt planerad och lägger onödigt mycket press på de anställda. Att göra tunga lyft, stressa från ena ytterkanten av stan till den andra, knappt hinna äta och jobba omänskligt långa dagar med ovanstående uppgifter är inte för någon. Och faktum är att trots att jag går upp tidigare nu än när jag jobbade med hemtjänsten, trots att jag sitter två timmar i bilen om dagen, trots att jag pluggar och inte är ledig när jag väl kommer hem längre, så mår jag 1000gånger bättre! Jag har två timmar terapi om dagen och det är så skönt att vara borta från hemtjänsten. Har fortfarande syjunta med mina gamla kolleger, och att höra dom prata om det kaos som råder, värre än någonsin, så tänker jag att hade jag varit kvar, hade jag blivit förstörd på riktigt. Jag kunde inte ha lämnat hemtjänsten vid ett bättre tillfälle. Det är som om jag stått där på kanten i två år och vände bort precis innan jag föll.

Nu klarar jag av en "vanlig" vecka. Jag känner mig mänsklig, och jag är tillochmed sugen på att hitta på saker på helgerna igen utan att det känns som att jag ska flytta berg.
Från en betydligt bättre kant ♥
0 kommentarer