Sara dL

Den 16 Januari 2020 plussade jag. Jag gjorde fel på första och det tog två sekunder sen var strecken där. När jag insåg att jag gjort fel gjorde jag ett till, på rätt sätt. Det tog längre tid, men de två strecken var där med. Dagen efter tog jag två test till, för att vara helt säker.

Vid denhär tiden hade jag börjat jobba natt på mitt gamla hotelljobb i Örebro och när jag var i vecka 7 kom illamåendet. Förutom att det var ensamt och kämpigt att må så illa och jobba ensam om nätterna, så är jag så himla glad att jag jobbade just natt. Då kunde jag sitta bakom receptionen och kräkas ifred. När Coronan kom tog mitt vikariat slut och jag spenderade i princip hela Februari-Maj kräkandes i soffan eller i en varm dusch.

Jag vill prata mer om dethär, för att varje graviditet är unik och jag är trött på fnissiga influencers som ska vara ärliga och mådde lite illa i ena lillfingret. Jag är också less på att man ska vara så lycklig, för "det är värt det". Jag ville strypa varenda person som yttrade de orden. Klart som fan det är värt det, vore det oönskat hade jag väl inte legat här. Jag ville bara ha lite bekräftelse och en klapp på ryggen. Jag kunde gå tre dagar utan mat och fortfarande ha något att kräkas upp. Jag gick ner 6kg åtminstone första halvan innan jag faktiskt började gå upp igen när illamåendet försvann i typ v 24. Jag gick med i en facebookgrupp för att få lite stöd och sällskap eftersom föräldrakurserna och allt sådant var inställt. Men medans jag låg och grät och undrade hur mitt barn skulle överleva när jag kräktes allt och lite till, så höll 2000 tjejer på att ha ångest över att de gått upp 5 kilo. Inte mycket till stöd, det gav mig snarare mer ångest. 

Tack o lov slutade jag må illa, vågen vände, magen tittade fram och i slutet var det mest halsbränna som plågade mig. Medan jag sommarjobbade hade jag kramperna från helvetet i vaderna, men det slutade när jag slutade jobba.

Jag är så otroligt tacksam över att jag var så liten, smidig och rörlig i slutet, det blev som en revansch från första halvan. Men jag blir arg på alla som kommenterade min "lilla" mage. Jag vet att de menar väl, och flesta kommentarerna var spontana i chock att det "bara" var två veckor kvar. Men all den oro jag tampades med när jag låg på soffan och kräktes satte sig ändå alla fyra kommentarer på en vecka sig verkligen på huvudet. Hur klarar han sig därinne egentligen? De som sa något vet såklart inte om allt det, vilket visar vikten i "Everyone is fighting a battle you know nothing about, be kind, always".
Lova mig att ta med dig en sak från dethär inlägget. Oavsett chock över storlek, håll käft! Den enda som ska bry sig om magens storlek är barnmorskan.

Och idag blir han en månad. Lille killen!