Sorgen.

Det finns tillfällen som etsar sig fast, ibland vet man att man aldrig kommer glömma det, och ibland så vill det bara inte lämna huvudet. Som när man hörde en låt för första gången, och kände i hela kroppen att man blev kär. Och inte på det sättet att du väntat på ett nytt album och plockar upp skivan ur brevlådan och springer in till vardagsrummet och försöker slå igång den på pappas stereo. Utan dendär när du sitter i bilen vid macken på väg ut från Virsbo och hör Ellie Gouldings version av Your song för första gången, på radion, nån krispigt kall och vit decemberdag 2010. 

Sen har vi de negativa, som dendär septemberdagen 2001 när du var hos frisören och hörde talas om World trade center för första gången.
 
Idag blev jag förmodligen ett sådant tillfälle rikare. Jag satt i arbetsbilen och försökte koppla upp mobilen på Bluetooth för trevligare underhållning än helgradion medan jag väntade på en kollega. När hon kommer mot bilen så hör jag något om någon Lasse Hm-ström som dött, jag höjde radion för att höra om de skulle säga namnet en gång till. När jag förstod att det rörde sig om Brasse så gick det en il genom kroppen. Fina, fina Brasse. Han som varit ett roligt inslag i mitt liv så länge jag kan minnas.
Det är en stor förlust, och jag är ärligt ledsen över hans bortgång.
 
Bara förra veckan så satt jag med en äldre kollega i bilen och disskuterade precis sketchen härnedan. Det är helt fantastiskt att han (och Magnus såklart) verkligen har nått alla generationer, att det finns en länk som vi alla förstår. Idag är vi alla lite nedstämda och jag hoppas att mina framtida barn kommer att uppskatta Brasse på samma sätt som jag har gjort.
 

Sov gott nu Brasse!
0 kommentarer