#MeToo

Jag har funderat hela dagen idag, på om jag verkligen platsar in under #MeToo, jag har ju varit väldigt skonad från snuskiga män. Visst har jag stött på dem, och visst har jag haft några okända händer på min rumpa på dansgolvet ett par tillfällen. Men DET ÄR JU trakasserier det med.

Och när jag tänker efter, så är jag inte så jävla skonad.
Jag har blivit tutad på, nästan dagligen, av lastbilschafförer som åkte på riksvägen jag var tvungen att gå längst med till skolan hela högstadiet och gymnasiet. En gång så saktade en lastbil tillochmed in, och åkte långsamt brevid mig ett tag innan han gasade upp och åkte vidare...

För att inte tala om den gången jag satt brevid Lasse 55 på tåget (självklart hade jag ju fönsterplatsen), heela vägen från Uddevalla till Västerås. I början var det väl ingen fara, tack och lov så sov han större delen av resan (när han inte vaknade för att ta en klunk ur sin plunta). Men sista timmen när han pratade med mig, trodde jag var 25 (jag var 18), frågade om mina föräldrar brydde sig om mig och att jag var fin. När jag sedan skulle gå av så flyttade han bara på benen istället för att resa sig upp (som han gjort när jag gick på). Jag visste inte om jag skulle gå med rumpan mot eller bort ifrån honom. Blev så otroligt stressad av att behöva tränga mig förbi
 
Jag har haft ex som har haft noll respekt för mig och min kropp.
 
Jag har i mitt jobb i hemtjänsten tagit hand om gubbar som inte kan hålla händerna i styr, och i mitt nuvarande jobb stöter jag på ännu piggare gubbar och män, tack och lov är alltsomoftast receptionsdisken mellan oss så det stannar vid ordväxlingar.
0 kommentarer

Long time no see.

Hej!
Som vanligt när det lackar mot sommar så minskar intresset här. Faktum är att jag har inte haft någon lust alls. En tycker ju inte att jag har så mycket att skriva om, men så måste jag ju inte skriva varje dag heller.
Jag övervägde en stund att lägga ner helt, låta bloggen få gå i dvala. Men å andra sidan är det ju kul att dela med sig av vad som händer. Å andra sidan gör jag det på Instagram istället. Klurigt.
 
Oavsett så har sommarn varit ganska trög. Jag har jobbat och jag har stickat. Högsäsong på jobbet, och jag har kämpat som en dåre, denna veckan är första på hela sommaren som jag har kunnat åka hem när jag slutar. Vilken skillnad det gör!

Jag har faktiskt saknat hemtjänsten denna sommaren. Hur stressigt och konstigt allting ändå blev. Så var det sällan jag gick hem extremt mycket senare än avtalat. Och enkelheten i att känna människorna man jobbar med, jag visste precis när tant A ville gå upp, när tant B vill ha lunch och tant C vill lägga sig.

Jag har inte en susning om när gästerna ska äta frukost, vad dom vill ha till frukost, hur mycket äggröra som går åt till 100 pax på torsdag, eller 100 pax på lördag. Jag vet inte när dom kommer, om de vill äta middag, eller ... alltså NEJ. Noll koll.
 
Men jag trivs ändå rätt bra. Efter en skitvecka då jag jobbat 6 av 7 dagar, bränt mig på alla lemmar, skurit mig på papper, tappat glas och kaffekanna i backen vid mer än ett tillfälle, lampan i städrummet var trasig och allting var emot mig. När den sista gästen jag checkade ut för veckan vänder sig om, går tillbaka och säger. "Du föresten, DU är FANTASTISK personal, ville bara säga det" Då kommer tårarna. "TACK, det behövde jag"... Det är det som gör det värt det. ♥ När jag återvände till jobbet efter en tredagarshelg på bästkusten har jag fått ytterligare två personliga recensioner från nöjda gäster. Jag gillar verkligen inte stressen att jobba med människor, men ÅH vad jag älskar bekräftelsen när man kämpat i motvind för att göra alla nöjda. Blir någon så nöjd att de berättar det. Då har jag lyckats!
 
Nu är det två veckors jobb kvar, en omtenta, en långhelg och sen börjar skolan igen. Nu kämpar vi in i kaklet!
 
 
0 kommentarer

Eurovision

Den ultimata vågbrytaren! Jag är nästan den enda av mina närmsta vänner som fortfarande tittar slaviskt på Eurovision. Melodifestivalen började jag tröttna på redan för tio år sen, men följde ändå finalerna. Men sedan 2014 bojkottar jag den helt efter att ha sett hur otroligt lugnt och mysigt det var på den Norska uttagningen, nu får jag huvudvärk bara av ordet melodifestival (men visst, jag har sett en delfinal eller två ändå, av sociala orsaker). Men mitt hjärta klappar fortfarande för Eurovision även om det stundvis är utmattande, till exempel när man har en ibland elak och alltid extremt o-kul kommentator. Jag trodde jag hade hamnat i himlen i Torsdags när de fick tekniska problem och det var TYST mellan låtarna. ♥ Jag minns en tid då man helt enkelt bara presenterade artisterna utan massa fåniga gliringar eller elaka kommentarer om låten/framträdandet, för att inte tala om den extrema inbördes beundran av de svenska programledarna och brutala sågning av alla utländska (eller har jag drömt det?). 

Förra året blev jag chockad över vilken hög klass det var på musiken, för första gången på länge. Men iår blev det sämre igen, trots ballader var det skränigt som tusan. Men visst fanns det guldkorn även iår.
Finlands bidrag var det absolut vackraste, tråkigt att de inte ens gick till final.
Belgiens bidrag är den låten jag spelat i bilen hela veckan, den har liksom fastnat.
Portugals bidrag var också vackert, och visst blev jag lite extra kär i honom när han höll sitt tal om Fast-food music.
Jag har tänkt mycket på det själv på senaste tiden. Hur jag under åren i hemtjänstbilen och stressen har fastnat i en våg av kommersiell radiosmörja i brist på ork, när allt jag egentligen vill lyssna på är Tom Odells hjärtesorger och Lasse Lindhs förvuxna tonårsångest. För det är det som får mig att känna mig levande och ger mig orken att gå upp på morgnarna med båda fötterna på jorden och huvudet i de rosa molnen. Gud vad jag saknar Lasse Lindh förresten! Nu spårar jag ur, känner att jag behöver göra ett helt eget inlägg om detta nu när jag fått vatten på min kvarn!

– Och ja, jag tyckte faktiskt att Jodel it var bra (hahah apropå känslosam musik.. eh... ja, men den är... catchy)
0 kommentarer