Getingar.

Alltså, häromdagen: Vaknar alldeles förtidigt av att sambon snarkar mig i örat och värmen i sovrummet är total. Vill inte gå upp och öppna fönstret, för då kanske jag inte kan somna igen... Nej, ignorera ljuden, ignorera värmen, somna in, såååja.
 
Klockan ringer, högre än vanligt, bums upp, packa ihop väskan för dagen och knalla till jobbet. Det börjar ändå rätt okej, vi sitter där och myser i mörkret på kontoret en stund. Jag fick en bra runda idag, och en bil som är hel (nåja). 
Så kommer det, detdär första besöket för dagen, ute på landet. Står helt oskyldigt på trappen när jag känner hur ett djur biter tag i hårfästet, - precis som dendär bromsen som bet mig i Oslo. Viftar således bort det jag tror är en broms, när mitt huvud helt plötsligt är omringat av arga getingar. Jag är inte den som får panik när sådana småkryp flyger kring mitt huvud i vanliga fall, men detta gav mig verkligen panik! Jag sprang ut på gräset för att kunna förbereda mig för att låsa upp, viftar febrilt med morgontidningen när jag springer tillbaka, för de är överallt, i ögonen, i håret, på bröstet. Det sticker till igen, bara några centimeter in i håret, ÄNTLIGEN hör jag hur låset vaknar till liv. Dörren är öppen, dyker in i hallen och känner ett sista stick i huvudet från getingen som följde med in. Det gör så förbannat jäkla ont, jag skriker högt slår med tidningen omkring mig, slänger den på köksbordet, viftar i håret som en tok och är övertygad om att jag ska dö. Adrenalinet är skyhögt, smärtan bultar i huvudet och enbart gud vet om jag är allergisk eller inte. 
 
När jag lugnat ner mig lite och stirrat i spegeln efter svullnader så ringde jag våran sköterska, försökte hulka fram mellan tårarna vad som hänt och hon lugnade ner mig ytterligare, när jag sedan mötte upp henne så konstaterade vi att det såg fint ut. Håhåjaja, lite vardagsdrama är ju livets krydda. Nu har den värsta smärtan lagt sig, nu kliar det mest. 
 
0 kommentarer

Ett avgörande ögonblick

Ibland funderar jag på tillfällen som kunde slutat så mycket sämre än vad de gjorde. På tillfällen man kanske blivit räddad. Där man tagit en annan väg och sluppit något jobbigt. Ibland är man lyckligt ovetandes om vad man missade, och ibland känner man obehaget när man vet att: detdär, kunde varit jag. 
 
Ett tillfälle jag ofta tänker på är när jag för några år sen, en lugn men ganska berusad kväll med en vän. Vi hade varit på utbytesstudenternas tisdagsfest och slog följe med en väääääldigt ytlig bekant på väg hem från krogen. Sista biten till mitt dåvarande boende var inte den mysigaste och vi skulle skiljas åt precis när den jobbigaste biten började. Den biten då jag alltid gick mitt i vägen för att ingen skulle kunna attackera mig från buskarna. Den biten som oftast gjorde att jag undvek att följa med ut på stan eftersom bussarna slutade gå så tidigt. 
Men denna iskalla Januarikväll så blev jag erbjuden sovplats. Denna manliga, ytligt bekanta erbjöd mig sovplats. Skepsisen svävade i luften, jag liksom kände hur jag bara ville tacka ja till att slippa gå ensam på den mörka vägen upp till Brickebacken, men samtidigt så visste jag inte om denna man var mer pålitlig. Inviten var ju i all välmening, han ville inte att jag som tjej skulle gå alldeles ensam i den extrema kylan och hotfulla mörkret, när jag kunde sova tryggt på hans soffa. - Jomentjena!
Men det var ändå något i denhär killen som var annorlunda, och jag ville verkligen inte gå själv. Så jag tackade Ja, för jag gillar att tro på folk och egentligen var väl somsagt varken den ena situationen mer utsatt än den andra, så då kunde jag likagärna chansa på denhär ändå väldigt trevliga karln. Jag förkunnade att jag gjorde det bara för trygghetens skull, och jag hade pojkvän, så han skulle inte få för sig något.

Och trots att jag låg och frös på hans soffa (för hoppsan!, "jag hade visst inget gästtäcke") och ville springa hem till värmen i min säng (Fast äsch, vemfan skämtar jag med? Mitt rum på Brickbacken var det kallaste i mannaminne), så är jag alltid lika tacksam när jag tänker på denna kille än idag. För att jag fick sova fredad (om än nedkyld) på hans soffa. Lyckligt ovetandes om vad som kanske attackerat mig från det mörker jag annars hade behövt gå igenom. Så otroligt tacksam jag är idag, för i mina ögon har han likagärna räddat mitt liv. 
0 kommentarer

Semestern.

Semestern i korta drag: vi kom fram, orsakade en mindre översvämning när vi drog igång vattnet i stugan. Det ordnade sig och sladdarna fick hänga på tork medan vi åkte in till Kungshamn för att handla mat, när vi kom tillbaka var det dags att trimma gräset som blivit alldeles för högt.
Nästa dag spenderades i solen, frukost på altanen och bokläsning i solen. 
Sedan for vi in till Nordens Ark, hälsade på Ugglor, hästar, renar och tigern, blev nästan attackerade av en japansk trana (Seriöst, den verkade väldigt sur på oss, tur det var stängsel...).
Lite bokläsning skedde inomhus, man måste ju vara varsam med solen. ;) Sedan blev det endel promenader och turer ner till det fantastiska havet. ♥

Nu är jag hemma, och har en hel bunt bilder att gå igenom, har försökt få till något till projektet, men jag ids bara inte göra bilder iordning ikväll, så'ere. 
Semester
0 kommentarer