Eurovision

Den ultimata vågbrytaren! Jag är nästan den enda av mina närmsta vänner som fortfarande tittar slaviskt på Eurovision. Melodifestivalen började jag tröttna på redan för tio år sen, men följde ändå finalerna. Men sedan 2014 bojkottar jag den helt efter att ha sett hur otroligt lugnt och mysigt det var på den Norska uttagningen, nu får jag huvudvärk bara av ordet melodifestival (men visst, jag har sett en delfinal eller två ändå, av sociala orsaker). Men mitt hjärta klappar fortfarande för Eurovision även om det stundvis är utmattande, till exempel när man har en ibland elak och alltid extremt o-kul kommentator. Jag trodde jag hade hamnat i himlen i Torsdags när de fick tekniska problem och det var TYST mellan låtarna. ♥ Jag minns en tid då man helt enkelt bara presenterade artisterna utan massa fåniga gliringar eller elaka kommentarer om låten/framträdandet, för att inte tala om den extrema inbördes beundran av de svenska programledarna och brutala sågning av alla utländska (eller har jag drömt det?). 

Förra året blev jag chockad över vilken hög klass det var på musiken, för första gången på länge. Men iår blev det sämre igen, trots ballader var det skränigt som tusan. Men visst fanns det guldkorn även iår.
Finlands bidrag var det absolut vackraste, tråkigt att de inte ens gick till final.
Belgiens bidrag är den låten jag spelat i bilen hela veckan, den har liksom fastnat.
Portugals bidrag var också vackert, och visst blev jag lite extra kär i honom när han höll sitt tal om Fast-food music.
Jag har tänkt mycket på det själv på senaste tiden. Hur jag under åren i hemtjänstbilen och stressen har fastnat i en våg av kommersiell radiosmörja i brist på ork, när allt jag egentligen vill lyssna på är Tom Odells hjärtesorger och Lasse Lindhs förvuxna tonårsångest. För det är det som får mig att känna mig levande och ger mig orken att gå upp på morgnarna med båda fötterna på jorden och huvudet i de rosa molnen. Gud vad jag saknar Lasse Lindh förresten! Nu spårar jag ur, känner att jag behöver göra ett helt eget inlägg om detta nu när jag fått vatten på min kvarn!

– Och ja, jag tyckte faktiskt att Jodel it var bra (hahah apropå känslosam musik.. eh... ja, men den är... catchy)
0 kommentarer

SKAM

Så har jag också tittat igenom Skam. Mest för att se vad folk pratade om, och till en början var jag rätt besviken.
Missförstå mig rätt. Sjuuukt välgjort! Älskar upplägget, älskar karaktärerna, det är liksom äkta, och skådespelarna är liksom tusen gånger bättre än vuxna svenska.

Men början var liksom bara helt okej, visst, jag kunde inte slita mig, men jag förstod liksom inte varför alla var så desperata på mer? Det var en bra serie, punkt. Nånstans i mitten på andra säsongen höll jag på att ge upp. Men sen hände något och jag var fast på riktigt. Sen kom tredje säsongen och fyra avsnitt in så orkade jag inte mer, men eftersom jag inte heller gillade andra säsongen så gav jag det en chans till efter en dag eller två.... Och alltså, I'll admit it. I love it!
 
Nu längtar vi efter säsong 4. Tills dess ska jag väl bli klar med de sista 4 säsongerna av Gilmore Girls så jag kan titta på den nya!

 
0 kommentarer

Dendär Brorsan

När jag var liten så kunde jag verkligen inte förstå hur mamma kunde vara så bra kompis med sin bror. Bröder är ju det sämsta som finns. Dryga, besserwissriga, bråkiga och fick alltid vara rik limousin medan jag fick vara nån fattig skrotbil. Det var ju hans bilar, vad hade jag att säga till om?
 
Men det slog mig häromdagen, att faktum är att här är vi, 15 år senare och jag åker frivilligt och hälsar på en helg. Vad hände liksom? Helt plötsligt är han ju en normal, trevlig människa?! (Slår vad om att han tänker detsamma om mig)


Nu planerar vi både Vasalopp och Kebnekaise. Det hade jag heller aldrig trott för 15 år sen.. Jag? Vasalopp? Kebnekaise? Kompis med brorsan? - ALDRIG

Tji fick jag!
0 kommentarer